När döden dör

Det är som om skeendet vrider sig loss ur sagan och myten och talar till oss här och nu utan att förlora kontakten med mytens förtrollning och sagans enkelhet. En kärlekens resa till nattens ände där morgonens brutala famntag och obarmhärtiga ljus upplöser drömmen.

Jag tänker i första hand på hans tonsättargärning, som åtminstone på våra breddgrader kommit i skymundan för hans insatser som dirigent och musikpolitiker med IRCAM, Ensemble InterContemporain och Cité de la Musique som
främsta landvinningar. Han har fått ett rykte om sig att vara för intellektuell och komplicerad, för svår helt enkelt. Med andra ord inga goda svenska egenskaper.

Han dominerar föreställningen med sin skönt klingande och intensivt utagerande baryton, en vokal prestation av absolut världsklass, inte minst i den klaustrofobiskt smärtsamma scenen då han natten före hängningen är instängd i ett
klädskåp som omsluter honom likt en makaber likkista.

Han fortsätter att fördjupa begreppet "L´amour fou", den galna kärleken, den ständigt förhindrade, uppskjutna och aldrig fullbordade sexualakten. Som tar sig alltmer groteska och uppsluppna former.

Filmen inleds och avslutas med en långsam, oerhört vacker kameraåkning genom ett öppet fönster ut mot den grönskande trädgården. Kameran är vårt öga. Men vad den gamle mannen ser bortom stafflidukens vita tomhet, det vet
vi inget om.

Mr Hugues beklagade att vi inte fått träffa Michaux, men berättade för oss att han enbart stannat några minuter så det hade under alla omständigheter blivit ett kort möte. Michaux avskydde folksamlingar, särskilt sådana som han själv var orsaken till.

Fint blev det däremot i salongen. Där satt nämligen Prins Henrik av Danmark. Han förannonserades med några kraftiga påkstötar mot det gamla scengolvet, vilket betydde att salongen skulle resa sig och visa respekt för kungligheten. Så i konsten och så i livet, tänkte jag. Detta är ju en kunglig teater. Men lugn, kära läsare, Tidningen Kulturens utsände förblev sittande. Han erkänner inga kungahus eller danska prinsar.

Men i sanningens namn, det finns inga tysta estetiska överenskommelser längre, enbart konventioner och historiska tvångströjor, Och den goda smaken ska vi akta oss för. Det är mellan dig och konstverket det står, lika nakna båda två.
Eller, vilket är troligare, fyllda av olikartade referenser och historier. Det handlar om kollisioner. Livgivande kollisioner.

Man sitter inte och bollar med etiketter eller färdiga betydelser, man befinner sig i en process, ett sammanhang och ett flöde av musikaliska händelser som man kanske, gestaltpsykologiskt betingade som vi är, formar till enheter, strukturer och estetiska samband. Till m u s i k a l i s k a meningsfullheter.

Jag ser inte en enda bild när jag lyssnar till musik, av den enkla anledningen att det inte finns någon där. Däremot så hör jag en hel del.